Det kan vara utmattande att äta mat.
Leah börjar bli långhårig.
Så var dopet avklarat. Det var en tillställning i typisk Lichizza-anda: ganska avspänt och lite flummigt:) Men vi fick lite hjälp att flumma till det. Gästantalet sjönk lite i sista stund då Oscars kompis Bullen fick ryggskott dagen innan, farmor och Sture hade blivit sjuka och Colins stackars mormor hade extrem magkatarr (men då visste hon inte om det var magsjuka).
Två gäster hade tagit fel på tiden och trodde det var kl 14 i kyrkan men det var 11.00 så de kom vid halv två - två nånting:).
De köpta smörgåstårtorna var felgjorda, skinkgarneringen var på räktårtan och tvärt om.
Ett glas explodrade i min hand när jag hade diskat det. Har aldrig varit med om nåt liknande. Det lät som när en ballong smäller men ändå högre tror jag. Otroligt! Så det var glas överallt i köket. Och sen sprack en av kaffekannorna också bara av att ligga i diskbaljan.
Det va alldeles för lång gudstjänst men Colin fick alla i bänkraderna att skratta när prästen tog honom och han började genast vråla, han som varit den tysta bebisen där framme av tre dopbarn. När han sedan fick vatten över huvudet bjöd han församlingen på sina högsta röstresurser och nappen ploppade ur munnen rätt ner i dopfunten. Så är han inte välsignad nu så vet jag inte!
John och Linn och Carl är faddrar (tack!) så dem och Anton var med där framme. Anton som nyss börjat gå stapplade omkring vid altaret. Så söt!
Vi är väldigt nöjda med dagen trots vissa små missöden! Och tack alla för de fina presenterna!
Två gäster hade tagit fel på tiden och trodde det var kl 14 i kyrkan men det var 11.00 så de kom vid halv två - två nånting:).
De köpta smörgåstårtorna var felgjorda, skinkgarneringen var på räktårtan och tvärt om.
Ett glas explodrade i min hand när jag hade diskat det. Har aldrig varit med om nåt liknande. Det lät som när en ballong smäller men ändå högre tror jag. Otroligt! Så det var glas överallt i köket. Och sen sprack en av kaffekannorna också bara av att ligga i diskbaljan.
Det va alldeles för lång gudstjänst men Colin fick alla i bänkraderna att skratta när prästen tog honom och han började genast vråla, han som varit den tysta bebisen där framme av tre dopbarn. När han sedan fick vatten över huvudet bjöd han församlingen på sina högsta röstresurser och nappen ploppade ur munnen rätt ner i dopfunten. Så är han inte välsignad nu så vet jag inte!
John och Linn och Carl är faddrar (tack!) så dem och Anton var med där framme. Anton som nyss börjat gå stapplade omkring vid altaret. Så söt!
Vi är väldigt nöjda med dagen trots vissa små missöden! Och tack alla för de fina presenterna!
Det var inte förrän Leah kom som jag förstod varför alla man pratade med alltid hade som standardfras "Tiden går så fort". Trodde det va nåt alla bara sa för att ha något att säga och tyckte att nåt bättre och roligare kunde de väl komma på i så fall. Men så kom ju som sagt Leah och det fick helt plötsligt en betydelse. Det stämde ju, tiden går ju fort när man får se utvecklingen som ständigt pågår med det lilla livet.
Lite hjälp i starten.
Och så välter vi lite grann.
Nu har jag dock insett att inte ens det går att jämföra med hur fort tiden rusar iväg nu när Colin har förenat sig med oss. Man vet att tiden går fort när:
*Ens nyfödda bebis snart kan sitta själv. (Okej han är väl inte direkt nyödd)
Lite hjälp i starten.Sitter själv. (Okej det kanske inte va en sekund ens men vaddå)
Och så välter vi lite grann.* När första barnet hjälper till med blöjbyten av andra barnet.
Jag har nu lyckats, alldeles själv (jättestolt!), att ändra så att det går lätt att kommentera inläggen. Har man inget google-konto (vad nu det är) så får man välja anonym och skriva sitt namn i kommentaren istället har jag kommit fram till. Lyckades även ändra klockan. Vad jag kan!
Jag har gjort som väntat, skrivit ett par inlägg och sen lagt ner det. Men nu vet jag varför. Efter att ha pratat med Linn igår och låtit det sjunka in lite har jag kommit fram till att jag har skapat bloggen av fel anledning. För andras skull. Inte konstigt att jag inte fått nån inspiration. Men nu har jag insett att jag måste göra den för min egen skull för att kunna skriva vad jag funderar på, om jag nu har nåt annat i huvudet än mattider och blöjbyten, och för att ha det som en liten minnesportal för oss. Och sen om nån annan är intresserad att läsa och kolla bilder så varsågoda!
Idag hade jag hjälp av Leah i köket när jag lagade mat. Eller hjälp är väl en överdrift. Fast inte heller en övedrift så mycket som en direkt lögn faktiskt. Hon stod och hällde vatten från en kastrull till ett glas, jättekul hade hon, och de dropparna som hamnat i glaset hälldes tillbaka och sen om igen. Så det blev en hel del att torka upp både över och under henne, samtidigt som jag gjorte köttfärssås och kokade spaghetti och Colin skrek högan sky för han ville inte alls sitta i sin babysitter, eller i matstolen.
När då maten var klar och köket såg ut att fallit offer för en tornardo tänkte jag att jag och Leah skulle få lite mat i oss innan Colin skulle äta puré drygt en halvtimme senare. Det tyckte inte Colin som skrek ännu högre än innan, och jag fick till slut inse att mitt matvrak till son inte tänkte vänta på att vi skulle få äta. Såå, ersättning fick detta målet bli istället varpå han faktiskt somnade och vi fick äta, lite kallare, köttfärssås med spaghetti.
En helt vanlig underbar dag i en tvåbarnsmammas liv!
När jag höll på med disken va det ovanligt tyst, så jag stack in huvudet för att se om Leah också hade somnat men hon satt och målade. Så jag måste få skryta lite för jag tycker hon är så duktig. Det är väl bra färgkagt för en nyss fylld 2-åring?